Visst är det konstigt att då nåt händer så inser man hur viktigt nåt är för en. Jekku har varit sjuk i 1½ vecka. Vi var på tisdagen till läkaren och efter det mådde den bra i två dagar. Torsdag-fredag natten blev den igen dålig och älsklingens mage krampade och den var flegmatisk.
Arbetsdagen igår var den längsta nånsin. Det kändes att den aldrig tar slut. Var så orolig över Jekku och tänkte t.o.m börja gråta flera ggr. Vi hade en ny tid bokad till igår kväll, då jag kom hem var här igen en energisk hund som väntade på mej. Oj vilken lättnad! Diskuterade med en sköterska och vi bestämde att jag senare talar med veterinären eftersom de antagligen inte ändå kan göra nåt genast.
Veterinären ringde sent på kvällen. Jekkus blodprov har kommit tillbaka från laboratoriet och folat värden var under gränsen vad de får vara. På tisdagen skall vi med Jekku på tähystys så undersökningarna fortsätter. Om jag förstått rätt kan inte Jekkus kropp ta in den näring den får och det undersöks nu. Den äter mycket men magrar desto mer. Nu hoppas jag att vi får veta vad det är med lillen så att vi kan fiksa det och att den börjar må bra igen.
Det är bara att vänta, jag hoppas det går snabbt och att den kommer att må bra efter nersövningen. Förra gången den sövdes ner så fick den en chock så att de måste väcka upp den tidigare. Jekku hade då vaknat och varit skärrad då ingen den kände var där. Nu tänker jag sitta och vänta, vill vara där då den vaknar.
Den är så viktig. Viktigare än många kan förstå.
<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar